Archive for the ‘Gästblogg’ Category

Vad kostar det att förvara alla prylar hemma?

06 januari 2012

Idag publicerar jag en gästblogg av Jonas Stenling från frivilligenkelhet.se

Jag har ibland förfasats tillsammans med vänner som ska flytta hur mycket det kostar att magasinera saker i externa förråd. Något vi inte funderar lika ofta på är hur mycket det kostar att förvara saker i vårt eget hem. Jag tog en snabb tur i lägenheten och mätte upp alla garderober, byråer, klädkammare och förråd.

Sammantaget kom jag fram till att ganska precis 10 kvadratmeter av vår lägenhet används till förvaring. Då har jag inte inkluderat kök och badrum. Vi har en årshyra på 1460 kr/kvm. Sammantaget kostar alltså förvaringen av våra saker 14600 kr/år. Bara vårt förråd på 4,5 kvm kostar 6500 kr/år. Det är knappt att sakerna vi förvarar där är värda så mycket.

Man kan självfallet inte betala mindre i hyra bara för att man gör sig av med saker som behöver förvaras, men på lång sikt tror jag att byggnormerna påverkas av hur mycket saker vi förväntas ha i våra hem. Med färre prylar och smartare förvaringslösningar skulle vi kunna minska på golvytan utan att kompromissa med något annat!

Hur mycket betalar du för att förvara prylarna i ditt hem?

Annonser

Människors olika värde enligt Gud

29 januari 2011

Saxat från Peter Larssons ambitiösa blogg:

”Skolminister Jan Björklund vill att Bibeln studeras mer i skolan och hänvisar till: ”….det enorma inflytande som just kristendomen haft i vårt land, och fortfarande har i vår del av världen”. I 3:e Mosebok 27:3 värderar Gud oss människor i valutan ”Shekel” och inte är det mycket vi var värda, trots att man räknar med inflationen under 3500 år. Så nog har Bibeln inflytande även idag. Jag har gjort ett mer lättläst diagram här.”

Intressant? Andra om , , , , , ,

Muslimsk superhjälte i rullstol

28 september 2010

Nu får EU:s Captain Euro ny konkurrens. Kjell Stjernholm uppmärksammar den nya tecknade superhjälten Silver Scorpion – en muslim i rullstol som kan styra metall med sin vilja. Läs här.

Svårt söka asyl lagligt

18 augusti 2010

Idag gästbloggar Jesper Räftegård med en pedagogisk och tydlig förklaring av varför det är så svårt att söka asyl lagligt i Sverige.

  1. För att ansöka om asyl i Sverige, måste man vara i Sverige.
  2. För att resa till Sverige på laglig väg, krävs regelmässigt både pass och i de flesta fall visum om man kommer från ett land människor flyr ifrån.
  3. För att få ett pass måste man skaffa det hos passmyndigheten i sitt hemland.
  4. Att få ett pass är inte så lätt om man är förföljd av myndigheterna.
  5. För att få visum, måste man beviljas detta på en svensk ambassad i sitt hemland.
  6. Att vilja söka asyl är inget godkänt skäl att ansöka om visum.

Slutsatsen av detta är att man i realiteten har tre möjligheter att komma till Sverige som flykting:

  1. Ljug om varför du ansöker om visum – har du släktingar i Sverige kan de kanske intyga åt dig att du bara ska dit på besök på grund av ett bröllop. Men lägg noga märke till att visumansökan avslås om du tillhör en folkgrupp i ditt hemland som kan antas ha skäl att väl i Sverige ansöka om asyl.
  2. Försök resa ändå, med till exempel ett flygbolag. Men lägg noga märke till att vi i EU har transportörsansvar för att hindra transportbolag från att ta med passagerare som saknar pass eller visum.
  3. Åk med en flyktingsmugglare, men lägg noga märke till att flyktingsmugglare ytterst sällan är några omtänksamma välgörare, samt att om du försöker ljuga om hur du kom till Sverige i asylsökningsprocessen, så riskerar du att bli hemskickad eftersom du ljuger.

Försöken att begränsa flyktingtillströmningen från EU:s och Sveriges sida har alltså ställt upp en mängd villkor, som leder till att det enda verkligt fungerande sättet att ta sig till ett EU-land är att åka med flyktingsmugglare och sedan berätta att det var så man gjorde.

Därmed kan man sätta in den politiska dödsstöten. De onda och giriga flyktingsmugglarna måste stoppas! Flyktingproblemet är avhjälpt, de i nöd hålls borta från vårt fina Europa, och vi kan lugnt fylla vår lilla FN-kvot som vi alltid gjort det förr: Genom att åka till flyktingläger och välja ut unga, starka och friska flyktingar och lämna sjuka, gamla och andra inte särskilt lönsamma åt sitt öde.

Jesper Räftegårds egen ambitiösa och intelligenta blogg Kuniri finns här.

Intressant? Andra om politik, invandring, , , ,

Media: DN, DN2, SvD, GP, SVT, SVT2

Status – vägen till lycka?

20 april 2010

Ann-Christin Gramming (på bilden nedan) driver Köpstoppsbloggen, är författare till Köp inte den här boken! och är idag även gästbloggare här! Hennes bidrag är en recension av Marie Söderqvist Tralaus bok Status vägen till lycka.

Fotograf: Peter Karlén

Jakten på status är en medfödd, biologisk drift enligt författaren. Den är inte något dåligt utan snarare en positiv drivkraft för att förbättra både den egna situationen och samhället i stort. Den här boken bygger även på tanken att eftersom det som ger oss status ofta är samma sak som gör oss lyckliga blir vi lyckliga av hög status…

Vad är status
I Sverige ger följande saker status, för att nå maximal status ska man lyckas med allt samtidigt (känn ingen press…):

1. Vara allmänbildad
2. Vara duktig på sitt arbete
3. Ha en egen hoparbetad förmögenhet
4. Vara en engagerad och duktig förälder
5. Att flytande kunna tala många språk
6. Lägga tid och pengar på att hjälpa behövande människor
7. Kunna bestämma över sin egen arbetstid
8. Ha en klar och tydlig livsåskådning
9. Ha möjlighet att vara ledig en längre, sammanhängande period
10. Vara underhållande och rolig
11. Ha ett långt och stabilt äktenskap
12. Vara en duktig talare
13. Ha en egen stil
14. Ha en examen från ett toppuniversitet
15. Ha många vänner

Det är dessutom upp till en själv att skapa sig förutsättningar för status. Vi har inget att skylla på längre – kan en svart man med en frånvarande far blir president i USA kan vi göra vad som helst. Socialdarwinism på hög nivå…

Shopping och antikonsumister
Ett kaptiel ägnas åt sk. antikonsumister, vilseförda stackare som Katarina Bjärvall eller Carl Honoré (och jag själv antar jag) som inte alls förstår att konsumtion och ständig tillväxt är vägen till status och i längden lycka. Författaren beskriver ett storstadsliv som den ultimata livsstilen , medelklassmänniskor med urbana värderingar som uppskattar konsumtion i form av krogar, nyskapande mat etc. Shoppingintresserade storstadsbor är även mer toleranta, öppna för andra kulturer och värderingar…

Författaren citerar Zygmunt Baumans tankar om hur människor skapar sig själva genom konsumtion, men håller inte med. Enligt henne handlar medelklassens shopping ”snarare om ett självvalt, selektivt väljande av produkter som tillfredsställer de egna intressena . Konsumtion handlar om att visa upp sin självständighet, sin egenhet och individualitet.”

Visst kanske vi handlar en del prylar av de anledningarna, men det mesta slinker nog ner i shoppingvagnen eller korgen för att det finns där, vi blir sugna och vi har (förhoppningsvis) råd.
Det förutsätter också att vi är fria individer som kan fatta logiska beslut och inte alls påverkas av butiksinredning, reklam osv…

Författaren skriver vidare att Sverige har en låg konsumtion av tjänster vilket ger mer pengar över för konsumtion av prylar. Anledning att män t.ex. inte köper tjänster som hantverkshjälp är att det ger status att göra hantverksjobbet själv.

Författaren har också intressanta teorier om varför det har blivit så populärt med vintage. Eftersom vintage, till skillnad mot vilket begagnat plagg som helst. Det kräver tid och kunskap att fynda designerplagg på second hand. Genom att bära moderiktiga vintageplagg signalerar vi därmed att vi kan disponera vår tid, att vi är modehistoriskt kunniga och även har en personlig stil – alla saker som ger status…

Mina slutsatser
För det första köper jag inte författarens koppling mellan status, lycka och livslängd. För det andra är det här är en bok som utgår från medelklassens preferenser, och medelklassen är visserligen stor men alla delar inte de här uppfattningarna. Även om det finns ett kapitel som handlar om status i fängelser och vissa internationella utblickar (främst inriktad på utländsk medelklass) så står för medelklassen socialt och kulturellt kapital i fokus. Jag är övertygad om att listan ovan är sådant som ger status för många men man skall inte glömma att det kan vara helt andra saker som ger statuspoäng i olika grupper.

Jag hade gärna sett mer historiska tillbakablickar, hur vi har sett på status genom tiderna. Författaren berör bara som hastigast ämnet när hon kommenterar en historisk skildring av Arbogas dignitärer på 1700-talet.

Det som även stör mig när det gäller boken är att det skall handla om hur man skaffar sig status men det författaren egentligen skriver om är hur man kommunicerar status. Det spelar egentligen ingen roll om du satsar tid och engagemang på familj och vänner – så länge som du (på ett icke skrytsamt sätt) låter omvärlden tror att du gör det.

Men boken är ändå högst läsvärd och intressant och jag kommer mig på mig själv att läsa intervjuer med människor och analysera statusmarkörer i texten (exempelvis den här artikeln som även diskuteras i boken).

Vad är status för dig?


Om författaren
Marie Söderqvist är krönikör och debattör i bland annat Expressen och är en av grundarna av United Minds.

Mer
Provläs boken här
Status bland kvinnor

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Status – vägen till lycka av Marie Söderqvist Tralau

Gröna vågen 2.0

18 april 2010

Följande tänkvärda text är skriven av Teo Härén. Se gärna hans mycket sevärda föreläsning om kreativitet här och läs hans övriga intressanta krönikor här.

Om ni vill kommentera texten direkt till Teo, så kan ni göra det till teo@interesting.org

**************************************************

Jag fascineras av förändring.

Men jag fascineras nog ännu mer av motsatsen;

Vi kan kalla det ”oförändring”.

”Oförändring” är den tröghet vi människor ofta visar när det gäller att anpassa oss till en förändrad värld.

Det leder till att vi många gånger fortsätter leva på ett visst sätt för att vi refererar till en ”sanning” som inte längre är sann.

Och det får konsekvenser.

Som att en del skidåkare vallar vallningsfria skidor (Vilket gör skidorna långsammare) eller att äldre bilförare ”pump-bromsar” även i en bil med ABS-bromsar. (Vilket förlänger bromssträckan).

I den här krönikan vill jag framförallt lyfta fram ”sanningen” att folk på landsbygden vill flytta till stan.

För den sanningen bygger på ett antal argument som ändrats radikalt de senaste åren.

Förutsättningarna har ändrats. ”Sanningen” lever kvar.

Jag skall förklara vad jag menar:

De klassiska argumenten för att flytta till stan har varit att i stan finns, ”Jobben”, ”Bostäderna”, ”De sociala nätverken”, ”Ett större utbud av partners”, ”Ett större nöjesutbud”, och ”Bättre shopping”.

Ja visst, så har det varit.

Men stämmer verkligen de argumenten fortfarande?

Det intressanta är ju att gamla sanningar används som argument för att detta skall fortsätta.

I alla offentliga samtal man hör så förutsätts det att folk på landet skall flytta till städerna.

Detta trots att argumenten för VARFÖR man skall flytta dit alltså inte längre stämmer.

Låt mig ta dem en och en:

”Bostäder”

Här är de ju precis tvärt om; bostadsrätterna i Stockholm är idag rekorddyra och nästintill omöjliga att köpa om man inte redan har en lägenhet att byta med. (Och hyresrätter skall vi inte ens tala om)

Kostnaderna gör att bor du i stan går en stor del av din disponibla inkomst till boendet, och det i sin tur gör att många bor mindre än de egentligen skulle önska.

På landsbygden finns det däremot ofta många lediga bostäder, och dessa erbjuds till en bråkdel av kostnaden av att bo i stan.

Det konstiga är att just värdet på bostäder i stan motiveras med att ”folk alltid kommer vilja flytta till stan”.

Tänk vad som händer med den logiken, och de värderingarna, om den sanningen inte längre är sann?

”Jobben”

Här fascineras jag av de jag träffar på landsbygden som argumenterar att ”jobben finns i stan”.

Och visst har det varit så; en av de allra största drivkraften för att flytta till stan har varit just att ”jobben ” finns där.

Under industrialismen var det sant.

Men internet har förändrat den sanningen. (Även om det inte slagit igenom med full kraft ännu)

Idag finns det massor av kvalificerade arbetsuppgifter som går att göra var ifrån som helst.

Det är till och med så att det är speciellt de välbetalda, högkvalificerade jobben som är lättast att göra från andra platser än kontoret i stan.

För att inte tala om alla frilanstjänster där frilansaren själva kan välja var han/hon vill göra sina arbetsuppgifter.

Det handlar egentligen bara om planering; när man planerar sin vecka kan tex en dag i veckan avsättas till möten, och så kan man ta tåget in till stan den dagen, och göra resten av arbetet från landsbygden.

Jag har själv arbetet i två år från Zimbabwe (!) på det sättet, (även om jag då planerade det så att jag var i Sverige en hel vecka för möten, och sedan gjorde jobbet från Harare) och har därför väldigt svårt att acceptera människor som argumenterar att det inte skulle kunna gå att jobba så från Västervik”

Vissa branscher passar extra bra, all e-handel sköts naturligtvis lika bra från Vännäs som från Stureplan. Kanske tom bättre? Och varför skall bokföringsfirmor sitta på Sveavägen, när man ändå skickar sina kvitton och fakturaunderlag till dem per post, och får tillbaka ett digitalt bokslut?

Just detta är för övrigt en annan sak som jag ofta hör när jag är på landsbygden och talar.

”Hoppas jobben kommer hit”.

Ett alternativ är ju att ta dit jobben själv.

Eller att någon med jobb flyttar ut.

Tidigare styrdes antalet arbeten på landsbygden av hur många företag som etablerande sig där.

Idag styrs det i betydligt högre grad av hur många människor som vill bo, och arbeta, där.

En rolig aspekt med just ”bostäder” och ”jobb” är att de flesta som arbetar i storstäderna INTE bor nära sina arbeten. Att pendla 40 minuter från dörr till dörr om man bor i stan räknas som att ha ”kort” restid till jobbet.

Nästan ingen som bor på landet tillbringar 40 minuter enkel resa för att ta sig till jobbet, och gör man det räknas det som lång restid.

(Att pendla två timmar in till stan en dag i veckan är ju faktiskt mindre restid än att pendla 40 minuter tur och retur varje dag.)

”Val av livspartner”.

Jag växte upp på landet och vet vad det innebär att gå på den lokala puben och ha 20 singlar att ”välja” på. (Men skall jag vara ärlig så var det ju sällan jag som ”valde” )

Självklart lockade storstan då med vad som i mina unga ögon närmast var ett obegränsat ”utbud” av singlar.

Men idag är det ju så att även singlar i stan till största del använder ”Match.com” och liknande sajter för sitt dejtande. (Jag bodde själv mitt på Söder i Stockholm som singel under en period, men flirtade 90 % av mitt flörtande på match.com)

Plötsligt kan man sitta i Rimbo och chatta, mejla, och ringa tiotusentals singlar man finner på nätet för att sedan ta bussen för att träffa dem som man ”går vidare med”.

Utbudet av singlar, och framförallt möjligheten att flirta med dem, har exploderat för människor på landsbygden i och med internet.

”Bättre shopping”.

”I storstan hittar man små vintagebutiker där du kan köpa en klocka från 60-talet i små charmiga butiker på Söder”.

Så kan det låta när människor sjunger storstadens lov.

Men när man tittar på var storstadsbor gör sina inköp under ett år så är det till överväldigande del i affärer som Ica, Systembolaget och Apoteket.

Ett utbud som vilken liten håla som helst i Sverige har idag.

(På min lokala Konsum på landet kunde jag i somras välja på tre olika sorters kokosmjölk till thaisoppan.)

Och även här har internet förändrat förutsättningarna för landsbygden kontra staden.

För visst finns det små vintagebutiker på Söder.

Men de har inte i närheten av det utbud som man hittar på sajter som vintage.se.

Bor jag i stan och vill köpa en ny skärm till datorn kan jag ta mig till någon Elgiganten och baxa hem den.

Men köper jag den på Elgiganten.se så kommer lantbrevbäraren och bär in den i hallen dagen efter! (När jag berättade det för min vän i Bromma trodde han att jag skämtade)

Det är smidigare (!) att internethandla på landet än i stan.

”De sociala nätverken”.

Här vill jag lyfta fram två aspekter som borde tala emot storstadens ständiga tillväxt.

Dels är de flesta jag talar med överens om att de har ett sämre socialt liv i stan än de hade på landet.

I stan vet man inte vad grannen heter, man kommer inte bara spontant över på en fika till sina vänner utan att först planera in det i kalendern, och föräldrarna i barnens klass träffas knappt utöver föräldramöten.

På landet däremot går man bara in hos grannen utan att ringa på, men vet precis vilka ens grannar är och klassens föräldrar hjälper varandra med att köra barnen till och från olika aktiviteter. Har en cykel blivit stulen så ringer de snart och berättar att det var ”Larssons grabb som tog den och den står bakom Perssons vedbod”.

Den andra aspekten vad gäller de sociala nätverken påminner om ”Match.com”; Idag sköter man en stor del av sitt sociala umgänge via just ”sociala nätverk” som Facebook. Och det är någonting som bara ökar i betydelse.

Jag träffar förövrigt min mamma (som också bor i Stockholm där jag bodde tidigare) MER sedan jag flyttade till landsbygden; nu kommer hon hem till oss och stannar över helgen. Så träffades vi aldrig när jag bodde i stan.

Och oavsett vilken hobby du har så ger dig nätet ett enormt utbud av människor att hålla kontakt med för att diskutera din hobby; oavsett om det är stickning, att sy kläder för hundar eller modellbygge. (Och nischade inköp är som sagt lika lätt, eller lättare, att göra från landet än från stan enligt ovan)

”Ett större nöjesutbud”.

Kanske är detta den punkt där storstaden fortfarande behåller ett litet försprång.

Men det är litet det.

För tio år sedan kunde en stockholmare hånskratta när han gick in på macken i Älvkarleby och såg utbudet av videofilmer till uthyrning.

Men idag loggar vi in på telia.se och laddar ner fler filmer än någon videobutik i stan kan erbjuda.

Och var du än bor i landet har du 300 TV-kanaler via satellit, samt naturligtvis allt utbud av nöjen som finns på internet.

Tittar men sedan på vilken sorts nöjen de flesta svenskar faktiskt utnyttjar under en månad, så hamnar ju i ärlighetens namn, ”hyra film”, ”surfa på nätet”, och ”kolla på TV” väldigt högt upp.

Visst, det är sant: Det finns inte 20 privatteatrar att välja på, eller sju olika stand-up-klubbar att gå till.

Men för de allra flesta svenskar, storstadsbo som lantis, handen på hjärtat; hur många gånger per år går du på privatteater? Hur många gånger per år går du på stand-up?

(Och med tanke på hur mycket billigare boendet är så finns det ingenting som hindrar att man går på stand-up i närmaste större stad, och tar taxi hem för 1 200 kr på natten. (Vilket är vad en hyrd parkeringsplats kostar per månad på Söder senast jag letade.)

Jag är 40 år.

Jag har bott 20 år på landet.

Och jag har bott 20 år i stan.

Båda har fördelar, och båda har nackdelar.

Poängen med min krönika är inte att landsbygden är bättre än stan.

Min poäng är att ”staden” i många ögon är bättre på grund av saker som helt enkelt inte stämmer längre.

Jag är övertygad om att vi om 10 år ,när internet verkligen blivit en självklar del av vår värld och vårat medvetande, så får det konsekvenser på hur vi ser resonerar, och prioriterar när det gäller var vi vill leva våra liv.

Då tror jag vi kommer se en tsunami av storstadsbor som surfar ut mot landsbygden på ”Gröna vågen 2.0”.

Teo Härén – som driver interesting.org, ett internationellt bokförlag, från Älvkarleby.

Och älskar det.

Intressant? Andra om kreativitet, samhälle, landsbygden, landet, bostadsbrist, stan, staden

Tyska gröna framåt

28 september 2009

Idag gästbloggar Valter Mutt, som är omvärldsanalytiker åt Miljöpartiets ena EU-parlamentariker Carl Schlyter. Inlägget är en analys över de tyska grönas valframgång:

Miljöpartiet de Grönas tyska systerparti Die Grünen gick i gårdagens förbundsdagsval fram med 2,6 procent och fick sitt bästa resultat någonsin i ett nationellt val: 10,7 procent. Den tidigare portalfiguren Joschka Fischers pensionering från aktiv politik blev uppenbarligen inte alls det avbräck för Die Grünen som en del häromåret förutspådde. Och av valresultatet att döma så har de tyska gröna också vunnit på den försiktiga återradikalisering som utmärkt partiet sedan den utpräglade pragmatikern Joschka släppte rodret efter förra valet.

Ifjol kallades en extra partikongress in – efter att mer än 10 procent av lokalavdelningarna krävt detta – om partiets Afghanistanpolitik, som resulterade i en uppmaning till de gröna förbundsdagsledamöterna att rösta för hemtagning av de tyska trupperna om inte en rad villkor uppfylls. Och vad gäller partiets ekonomiska politik så har en tydlig vindkantring ägt rum sedan Gerhard Schick ersatte den ”marknadsgröne” Oswald Metzger som ekonomiskpolitisk talesperson, den senare har sedermera gått över till CDU.

Återinförande av förmögenhetsskatt, införande av aktieomsättningsskatt och höjd inkomstskatt för höginkomsttagare utgjorde några av punkterna i de grönas valplattform. Sven Giegold heter en annan av arkitekterna bakom radikaliseringen av den ekonomiska politiken, han är en av grundarna av den tyska Attac-rörelsen och företräder Die Grünen i det nyvalda EU-parlamentet och är liksom Schick professionell ekonom.

Kärnkraft - nein danke

Någon ogrumlad glädje råder dock inte idag hos våra tyska vänner, för när allt kommer omkring misslyckades man såväl i föresatsen att bli tredje största parti (nu förblir man förbundsdagens minsta) som att förhindra en rent borgerlig regering.

Nu återstår inget annat än ”knallhård opposition mot en radioaktiv regering”, som de grönas tidigare miljöminister Jürgen Trittin uttryckte sig på valnatten; den nya regeringen förväntas ge flera kärnkraftverk tillstånd till förlängda driftstider och på sikt rentav helt upphäva den kärnkraftsavveckling som den tidigare rödgröna regeringen tog beslut om. Partierna i den nya borgerliga koalitionen – CDU/CSU och FDP – har svart respektive gult som sina färger och tyska kärnkraftsmotståndare brukar framhålla att just dessa färger återfinns på behållare för atomsopor och andra utrymmen där man varnar för radioaktiv strålning.

Se även tyska medier om valet

Valter Mutt


%d bloggare gillar detta: