Hur stora risker bör vi ta?­­­­

Vi gröna värnar om försiktighetsprincipen. Men hur mycket ska vi göra det, när den står i konflikt med andra grunder för den gröna politiken? Till exempel hinner vi knappast klara klimatmålen i tid om vi inte chansar en del. Det handlar inte om geoengineering, men den minskningstakt som nu måste till finns ingen erfarenhet av.

Risker kommer alltid finnas, men vi kan påverka riskernas storlek. Det är lätt att argumentera för att riskerna som tagits med klimatpolitiken är vansinne, eftersom den medför ­­­klart större risker än rysk roulette. I andra fall kan försiktighetstänkandet vara onödigt stort. Ett exempel är de stora kostnader som lagts på landets bowlinghallar för att skydda mot typer av allvarliga olyckor som aldrig någonsin inträffat i vårt land.

Ny teknik har enorm positiv potential, men det räcker att ett enskilt hot mot mänsklighetens existens förverkligas för att det ska vara game over. Samtidigt blir vi allt mer beroende av chansningar med ny teknik eftersom utebliven förändring blir en närmast garanterad dödsdom för vårt komplexa samhälle.

DDT, PCB, asbest, amalgam, freon, radon, hormoslyr, neurosedyn, med mera. Listan kan göras lång på orsaker till ohälsa som beror på att man använt något i stor skala utan att ha testat hälsoeffekterna först. Så hur bör vi förhålla oss till att vi på bred front släpper lös ny teknik där forskarna ännu inte vet de långsiktiga effekterna? Några sådana frågor det strids om är nanoteknik, GMO och alla tiotusentals otestade kemikalier som finns ute på marknaden.

Å ena sidan är vi människor mer måna om att inte förlora något vi har, än vi är angelägna om att vinna något motsvarande som vi inte har. Å andra sidan är det inte folkomröstningar som styr teknikens utveckling. Hur lång tid ska det gå innan vi känner oss trygga med en viss ny teknik? Hur öppna är vi för att revidera tidigare åsikter i takt med ny forskning? I Miljöpartiets partiprogram står det: ”Prestige får inte hindra oss från att förutsättningslöst stanna upp, reflektera och ifrågasätta även våra egna idéer, strukturer och metoder.”

De numera omfattande beläggen för att mer GMO i praktiken kan leda till mindre kemikalier och andra fördelar är sådant som bidrar till att bland annat Naturskyddsföreningen nu reviderar sin syn på GMO. Cirka 40 år med till exempel genetiskt modifierat insulin för diabetiker gör det svårt att vara emot tekniken i sig. Däremot finns förstås många andra överväganden om GMO.

Det ligger inte i den mänskliga naturen att agera rationellt, globalt och långsiktigt utifrån logiska kalkyler. Enligt psykologen Dan Gilbert agerar vi främst på NAPP – sådant som är:
* Nu
* Anti-etiskt
* Plötsligt
* Personligt

I övrigt leds vi främst av vanor, normer och trender. Därför är det hoppfullt med det globala folkliga stödet för radikalare klimatpolitik och att halva svenska folket nu kan tänka sig ett köpfritt år. Steget från ord till handling må vara långt, men förändring i ord är början till förändring i handling.

Nästan alla svenska hushåll har hemförsäkring. Många pensionssparar extra av oro för att få det lite sämre sina sista år i livet. Många vågar inte alltid gå närmaste vägen utomhus av rädsla för att bli överfallen. Vi använder bilbälten, cykelhjälmar, vaccineringar och mycket annat som allt bygger på strävan efter ökad trygghet, även om det är lite obekvämt. Men när det gäller klimatet så verkar det finnas ett helt annat tänkande kring vilka risker som är rimliga att ta.

Ingen kan veta exakt var den kritiska gränsen går för när vi når ”the tipping point”. Däremot vet vi att det framstår som sannolikt att större delen av mänskligheten kommer att dö ut med nuvarande klimatpolitik. Ju längre vi väntar med åtgärder för miljön, desto dyrare och mer riskfyllt kommer det att bli. Så – hur stora risker bör vi ta?