Ta inte livet för givet

04 september 2016

Det är ren tur att du kan läsa det här.

Industrin valde klor som bärare av värme och kyla för freoner till kylskåp m.m. De kunde lika gärna valt brom. Det man inte visste då var att brom skulle medfört 50-100 gånger mer frätande på ozonlagret än klor gjorde. Då hade det varit mycket svårt att hantera det hotet mot livet på jorden i tid.

Nu hann vi räddas i elfte timmen av Montrealprotokollet 1987 och dess efterföljare. Vilket som en ren bonus ser ut att dessutom ha varit den mest effektiva klimatåtgärden hittills.

Klimatkrisen har nu gått så långt att vi kommer behöva tur i framtiden också. Men vi kan väl i alla fall försöka undvika rysk roulette i onödan?

Tryggheten vi får genom hemförsäkringar, pensionssparande, bilbälten, m.m. behöver kompletteras med den ökade trygghet som större miljöåtgärder skulle ge.

Vill du veta mer? Klicka här för text och här för ljud.

Ikigai

29 juli 2016

Ikigai är ett användbart japanskt ord för när du samtidigt lyckas ägna livet åt något:
* som du är bra på
* som du vill göra
* som världen behöver
* som du kan klara din försörjning med

Hur kan du uppnå ikigai? Några av mina centrala tips finns här.

Löfven, Lövin och Fridolin

09 maj 2016

En höstdag 2008 ringde jag vår då nya medlem Isabella Lövin för att berätta att vi i Miljöpartiets riksvalberedning tänkte föreslå henne till den valbara andra platsen på vår valsedel till EU-parlamentet. Det har vi verkligen inte behövt ångra – tvärtom skördade Isabella enorma framgångar för mer hållbar fiskeripolitik som väckte förundran och beundran världen över. Se Isabellas inspirerande berättelse om det arbetet här.

I helgen – antar jag – har ett liknande samtal ägt rum med ett nytt stort steg för Isabella – att bli föreslagen som språkrör för Sveriges viktigaste parti Miljöpartiet de gröna. Grattis!

Det verkar nu som att valberedningens förslag också blir kongressens. Jag är övertygad om att Isabella och Gustav kommer göra ett utmärkt jobb i den svåra situation det är att vara ett mindre parti i en minoritetsregering i en riksdag där få tar konsekvenserna av att miljön är grunden för allt annat.

Egentligen är ju några veckor alldeles för kort tid för att fullt ut processa ett språkrörsval, även om många engagerat sig i frågan väldigt mycket nu. Riksvalberedningens 32 personer har dock tillgång till en hel del central information som vi andra inte har – till exempel att kunna bedöma vilka som har störst stöd i partiet. Jag konstaterar att de lagt ett förslag som sammanfaller med vad MP-väljarna anser i den här undersökningen som publicerades några timmar innan valberedningens förslag blev offentligt.

Det är ett styrkebesked för Miljöpartiet att vi har så många kompetenta personer som funnits med i spekulationerna. Framöver hoppas jag emellertid att miljöpartisters offentliga debatt i personval kommer handla mer om vem som är allra bäst för uppdraget, än om fokus på olika brister.

Så jag hoppas att detta språkrörsval kan kombineras med att Åsa Romson blir kvar som klimat- och miljöminister, vilket även borde ligga i Löfvens intresse. Oavsett hur det går med miljöministerposten vill jag rikta ett stort tack till Åsa Romson för hennes språkrörstid.

Miljöpartiet är inte bara ett regeringsparti – vi är också det parti som är med och styr i flest av Sveriges landsting och regioner. Även kommunalt är vi med i fler styren än Moderaterna. Så nu ser jag fram emot att äntligen få fokusera på vårt dagliga jobb med att lyfta miljöfrågorna igen.

Min presentation för val till partistyrelsen

25 april 2016

Lördag 14 maj väljs partistyrelsen på Miljöpartiets kongress i Karlstad. Riksvalberedningen föreslår mig till omval med följande motivering:

Göran Hådén, Härnösand, 35 år (invald i PS 2012, PSAU sedan 2014)

Göran Hådén är profilerad inom partiet som radikal politisk tänkare inom en rad frågor, bland annat klimatpolitik och lyckoforskning. Utifrån detta bidrar han med viktiga perspektiv till diskussionerna och beslutet i partistyrelsen. Göran har erfarenhet som biträdande kommunalråd i Härnösand och som ledamot i partiprogramsrevideringsgruppen. Göran sitter också i partistyrelsens arbetsutskott.

MIN EGEN PRESENTATION
Kärnan i min gröna politiska vision är att alla ska få sina grundläggande behov tillfredsställda – oavsett tid, rum och art. Utöver det ska så många som möjligt få jämlika möjligheter att utvecklas för att må bra utan att förstöra för andra. Med den ideologiska ledstjärnan brukar jag hålla med om det allra mesta våra MP-kongresser beslutar.

Miljöpartiet ska fortsätta vara ett brett parti och visa hur allt hänger ihop, men vi borde prioritera miljö och klimat högst. Planetens feber är akut och helt avgörande för andra frågor.

Miljö är även det politiska område som har störst potential att locka fler väljare till MP. Av de som tycker att miljö är den viktigaste politiska frågan, så röstar de flesta INTE på Miljöpartiet (se ipsos.se). Så det räcker inte att bilda regering, vi måste även bilda opinion och fortsätta vår idéutveckling. Det är främst på miljöfrågor vi kommer att dömas i valen 2018.

När jag fick det klimatpolitiska ansvaret i partistyrelsen (intern roll) satte jag genast igång tillsammans med klimatnätverket i MP för att uppfylla ett av förra kongressens viktigaste beslut – att arbeta fram en övergripande samlad klimatfärdplan för hur vi konkret kan klara klimatmålen och inte bara närma oss dem. Nu har vi en sådan plan.

Privat trivs jag med min frivilliga enkelhet – att välja rikedom i tid istället för i pengar – så om jag blir omvald har jag fortsatt gott om tid för partistyrelsen och dess arbetsutskott där jag också är ledamot. Klimat är mitt huvudfokus, men jag har mycket att tillföra i andra ärenden också. Till exempel initierade jag partiskatten för ministrar – vilket under den här mandatperioden ska stärka partiets ekonomi med miljonbelopp.

Jag ser goda möjligheter att stärka interndemokratin, samtidigt som partistyrelsen kan underlätta för hela partiet att öka andelen tid vi jobbar utåtriktat med att sprida och genomföra grön politik. För det är ju ändå främst det som är meningen med föreningen.

Yes! Därför köper vi det vi inte behöver

21 mars 2016

Min recension av Katarina Bjärvalls bok Yes! Därför köper vi det vi inte behöver:

Tidigare publicerad i Grönt nr 1 /2016.

Varför skuldsätter vi oss och förstör miljön med fler onödiga prylar, när vi efter en snabb dopaminkick inte blir ett dugg lyckligare? Dessutom prylar som gjorts mindre hållbara för att vi ska köpa nytt oftare. Katarina Bjärvall menar i sin aktuella reportagebok om konsumtionssamhället att vi ännu inte förmår tänka tillräckligt långt i tid och rum – en brist på Miljöpartiets tre solidariteter alltså. 

Däremot lär sig våra hjärnor med tiden att inte köpa bara för att reklamen säger att du inte duger som du är, på samma sätt som vi lärt oss att inte börja slåss när vi blir arga. Men marknadsförarna ligger steget före genom allt mer neuromarketing som manipulerar vårt omedvetna. Inget nytt, men kan göras mer träffsäkert idag. Noga utvalda dofter och musik i butiker ska få oss att köpa mer. Tv-serier marineras med produktplaceringar i smyg.

Följ oss på reklamfinansierade sociala medier, uppmanar ”neutrala” public service. Sverige är ett av världens mest reklamtäta länder. Konsumismen genomsyrar vårt tillväxtberoende samhälle – hela vårt sätt att leva och tänka. Vi vill gärna tro att vi är så självständigt tänkande, men det är vi inte. 

Bjärvall för en rad samtal med högkonsumerande personer om varför de lever som de gör. Deras svar bär i alla fall spår av den konsumtionskritiska megatrend som svept över Sverige de senaste tio åren, och som nu även börjar påverka vårt handlande.

Hur det fortsätter beror på hur väl vi lyckas stå emot försöken att manipulera våra hjärnor. Medvetenhet är en bra början.

Därför Amanda Lind som ny MP-partisekreterare

24 februari 2016

Aftonbladet avslöjar Amanda
Kvällstidningar gillar ju att vara först med nyheter, men det här är givetvis inte avgjort än. Det är medlemmarna som avgör, inte media. Hur som helst, eftersom jag är ledamot i partistyrelsens arbetsutskott, har varit med och valberett partisekreterare förr och inte minst jobbat nära med Amanda Lind från och till sedan 2001 i olika roller, så tror jag mig ha god grund för bedömningen att Amanda vore ett mycket lämpligt val som partisekreterare i år.

Amanda är en samlande kraft som har mycket brett förtroende bland dem som känner till henne. Både inom och utom partiet. 22 procent personkryss fick hon i senaste valet. Hon är språkrör och kommunalråd i Härnösand – den kommun i Sverige där högst andel av befolkningen är medlemmar i Miljöpartiet.

Amanda vill hela tiden utveckla sig och partiet vidare. Hon är leg. psykolog, bra på att ”se” människor och anpassa sig till olika situationer. Hon är tydlig, diplomatisk, ödmjuk och bra på att lyssna in. Samtidigt har hon inga problem att sätta ner foten när det behövs. Hon förhandlade för MP både lokalt och i landstinget 2014 och har även stort intresse för rikspolitiken.

Miljöpartiet är relativt bra på mångfald bland sina förtroendevalda och jobbar hårt för att bli ännu bättre på det. Partisekreteraren har dock bara varit en kvinna i fyra år av hela Miljöpartiets historia. Lägg därtill att vi har svårare i Norrland – endast en av Miljöpartiets 25 riksdagsledamöter är vald i norra halvan av Sverige. Då är det inte helt fel om riksorganisationen i Stockholm skulle förstärkas med en kvinna som partisekreterare med perspektiv från norr och andra delar av Miljöpartiet än riksorganisationen.

Aftonbladets artikel om Amanda Lind finns här.

Hur stora risker bör vi ta?­­­­

02 maj 2015

Vi gröna värnar om försiktighetsprincipen. Men hur mycket ska vi göra det, när den står i konflikt med andra grunder för den gröna politiken? Till exempel hinner vi knappast klara klimatmålen i tid om vi inte chansar en del. Det handlar inte om geoengineering, men den minskningstakt som nu måste till finns ingen erfarenhet av.

Risker kommer alltid finnas, men vi kan påverka riskernas storlek. Det är lätt att argumentera för att riskerna som tagits med klimatpolitiken är vansinne, eftersom den medför ­­­klart större risker än rysk roulette. I andra fall kan försiktighetstänkandet vara onödigt stort. Ett exempel är de stora kostnader som lagts på landets bowlinghallar för att skydda mot typer av allvarliga olyckor som aldrig någonsin inträffat i vårt land.

Ny teknik har enorm positiv potential, men det räcker att ett enskilt hot mot mänsklighetens existens förverkligas för att det ska vara game over. Samtidigt blir vi allt mer beroende av chansningar med ny teknik eftersom utebliven förändring blir en närmast garanterad dödsdom för vårt komplexa samhälle.

DDT, PCB, asbest, amalgam, freon, radon, hormoslyr, neurosedyn, med mera. Listan kan göras lång på orsaker till ohälsa som beror på att man använt något i stor skala utan att ha testat hälsoeffekterna först. Så hur bör vi förhålla oss till att vi på bred front släpper lös ny teknik där forskarna ännu inte vet de långsiktiga effekterna? Några sådana frågor det strids om är nanoteknik, GMO och alla tiotusentals otestade kemikalier som finns ute på marknaden.

Å ena sidan är vi människor mer måna om att inte förlora något vi har, än vi är angelägna om att vinna något motsvarande som vi inte har. Å andra sidan är det inte folkomröstningar som styr teknikens utveckling. Hur lång tid ska det gå innan vi känner oss trygga med en viss ny teknik? Hur öppna är vi för att revidera tidigare åsikter i takt med ny forskning? I Miljöpartiets partiprogram står det: ”Prestige får inte hindra oss från att förutsättningslöst stanna upp, reflektera och ifrågasätta även våra egna idéer, strukturer och metoder.”

De numera omfattande beläggen för att mer GMO i praktiken kan leda till mindre kemikalier och andra fördelar är sådant som bidrar till att bland annat Naturskyddsföreningen nu reviderar sin syn på GMO. Cirka 40 år med till exempel genetiskt modifierat insulin för diabetiker gör det svårt att vara emot tekniken i sig. Däremot finns förstås många andra överväganden om GMO.

Det ligger inte i den mänskliga naturen att agera rationellt, globalt och långsiktigt utifrån logiska kalkyler. Enligt psykologen Dan Gilbert agerar vi främst på NAPP – sådant som är:
* Nu
* Anti-etiskt
* Plötsligt
* Personligt

I övrigt leds vi främst av vanor, normer och trender. Därför är det hoppfullt med det globala folkliga stödet för radikalare klimatpolitik och att halva svenska folket nu kan tänka sig ett köpfritt år. Steget från ord till handling må vara långt, men förändring i ord är början till förändring i handling.

Nästan alla svenska hushåll har hemförsäkring. Många pensionssparar extra av oro för att få det lite sämre sina sista år i livet. Många vågar inte alltid gå närmaste vägen utomhus av rädsla för att bli överfallen. Vi använder bilbälten, cykelhjälmar, vaccineringar och mycket annat som allt bygger på strävan efter ökad trygghet, även om det är lite obekvämt. Men när det gäller klimatet så verkar det finnas ett helt annat tänkande kring vilka risker som är rimliga att ta.

Ingen kan veta exakt var den kritiska gränsen går för när vi når ”the tipping point”. Däremot vet vi att det framstår som sannolikt att större delen av mänskligheten kommer att dö ut med nuvarande klimatpolitik. Ju längre vi väntar med åtgärder för miljön, desto dyrare och mer riskfyllt kommer det att bli. Så – hur stora risker bör vi ta?

Hur mycket hänsyn bör vi ta till djuren?

05 april 2015

Här är en sammanfattning av min text om djurpolitik i boken Tänk grönt – en bok med 21 intressanta texter av lika många författare om grön ideologi och politik.



Frågan är inte om de kan tänka.
Frågan är inte heller om de kan tala.
Frågan är om de kan lida.


Så skrev Jeremy Bentham om djuren redan 1789.

Idag vet vi sedan länge att djur i högsta grad kan lida. I försök har de flesta torskar som en gång nappat på en krok, inte tagit ett bete på krok igen ens efter att ha fått svälta. Kycklingarna som plågas i våra svenska djurfabriker väljer foder med smärtstillande medel om de kan.

De senaste årtiondenas forskning har visat att skillnaden mellan djur och människor även på andra sätt är mycket mindre än vad många tidigare trott. Det har visat sig att till och med råttor kan uppvisa egenskaper som tvivel, avundsjuka, empati, altruism, rättvisekänslor och medvetenhet om sina kunskapsgränser. Råttor skrattar och reagerar på kittling, men på frekvenser för höga för det mänskliga örat att uppfatta.

Sveriges djurskyddslag är mycket bra i sina skrivningar om att djuren har rätt att bete sig naturligt och slippa utsättas för onödigt lidande, men lagen tillämpas dåligt. Istället har vi trånga burar, sönderavlade broilerkycklingar som tvingas ligga i sin egen lösa avföring, fiskar i fiskodlingar som tvingas leva så tätt att de skaver sönder varandra, minkar som får beteendestörningar och börjar äta på varandra på grund av sina extremt onaturliga liv. Det här är inga enskilda undantag, utan numera naturliga inslag både vardag och helg för de flesta djur som föds upp i Sverige.

Bäst regler för djuren finns i den ekologiska djuruppfödningen. Men inte heller där är reglerna bättre än att till exempel sex hönor per kvadratmeter är tillåtet. Är det tillräckligt bra?

I den svenska köttindustrin föds det varje år upp omkring 80 miljoner kycklingar, cirka 3 miljoner ”odlade” fiskar, samt miljoner andra djur. En genomsnittlig svensk äter under sin livstid mer än 600 kycklingar, 4 kor, 2 får, 30 grisar och tusentals fiskar.

Den rekordhöga köttkonsumtionen i Sverige är inte bara något som drabbar djuren. Den har även en stor negativ påverkan på miljön, vår hälsa och antalet svältande människor.

Redan 1997 konstaterade Naturvårdsverket i rapporten Att äta för en bättre miljö, att köttkonsumtionen bör minska med 75 procent för miljön och rättvisans skull. Istället ökade köttkonsumtionen i Sverige med mer än 40 procent enbart mellan år 1990 och 2012. EU spär på genom att varje år satsa motsvarande 35 miljarder kronor på att göra kött billigare.

Attityderna pekar dock mot en bättre framtid. För samtidigt som köttätarna äter mer kött, så har antalet vegetarianer och veganer ökat kraftigt. Enligt en färsk undersökning är det nu var tionde svensk som säger sig inte äta kött. Drygt 60 procent menar att det är väldigt viktigt (5 av 5 på en skala 1-5) hur djuren föds upp, transporteras och slaktas. Endast 4 procent tycker inte att det är viktigt. 

Enligt en annan undersökning menar cirka hälften av svenskarna att djur och människor har samma värde. Tre procent anser att djur är mer värda än människor. Andra studier har visat på både fler och färre som likställer djur och människodjur, men hur som helst är det många som tänker så. I en svensk studie visade också människor minst lika stor sympati för katter och hundar som for illa, som för människor som for illa.

Det kanske vanligaste argumentet för att fortsätta med pälsfarmer och annat djurplågeri i Sverige är att andra länder annars kommer ta över vår andel av marknaden, så då kan lika gärna vi hålla på. Frågan är om de resonerar likadant när frågan gäller bordeller eller drogförsäljning?

Historiskt sett är det ju nästan alltid de få som vågat gå före, som sedan fått med sig resten på förändring av olika slag. Inte att alla enas om att ändra sig samtidigt. Historien visar också att förskjutningar i värderingar och handlande kan ske mycket snabbt.

För att citera Margaret Mead: ”Tvivla aldrig på att en liten grupp omtänksamma och engagerade människor kan förändra världen. Det är faktiskt det enda som någonsin fungerat.”

Många lyckliga i Biskopsgården

20 mars 2015

Nya mord vid mitt gamla hem i Biskopsgården i Göteborg. Det rapporteras att många är rädda för att gå ut efter mörkrets inbrott. Det var bilden i media under min tid där också, även om det finns mer grund för den nu. Men min erfarenhet från området säger att de som inte bor där är mycket mer rädda för området än de som bor där.

Det är inte så konstigt när segregerade göteborgare kanske inte ens känner någon i Biskopsgården – en stadsdel med fler invånare än hela min nuvarande hemkommun Härnösand. Stadsdelen förknippas då mest med mord, rån och misshandel – något jag själv aldrig mötte med egna ögon under mina cirka sju år i stadsdelen. En tid då jag likt många andra varken undvek platser eller tider ute.

Som politiker i stadsdelsnämnden var jag medveten om att Biskopsgårdens rykte var oförtjänt – statistiken visade tydligt att många andra delar av stan var farligare. Ju fler som rör sig ute, desto tryggare blir det ju dessutom. Det är större risk att skadas i trafiken.

Det är förståeligt om många utifrån mediabilden ser stadsdelar som Biskopsgården som de farligaste platserna i Sverige. Det negativa vägs ju inte heller upp av positiva nyheter. Men det är fortfarande lång kö till lägenheterna i Biskopsgården och det sker fler våldsbrott i centrum än i stadsdelarna med sämst rykte.

Det sägs att vi människor är så känslostyrda att vi mest är förnuftsstyrda när förnuftet bara råkar sammanfalla med våra känslor. Men jag hoppas att jag med detta inlägg ändå förmått nyansera bilden lite. Just nu är det förstås mycket rädsla, men rädslan får inte segra. Även Biskopsgården är en del av Sverige där människor skrattar, älskar och trivs med sina liv.

Stoppa nedskärningarna av biståndet

09 februari 2015

Här är en viktig motion jag står bakom till Miljöpartiet de grönas kongress i Örebro, 14-16 juni 2015. Lokalavdelningar i Miljöpartiet som vill stödja kongressmotionen nedan kan skicka in stöd fram till 28/2.

Stoppa nedskärningarna av biståndet

Miljöpartiet de gröna har alltid ansett att Sverige ska ha ett generöst bistånd med god kvalitet. Styrning och uppföljning måste vara tydlig. Jakten på kortsiktiga och mätbara resultat får inte överskugga långsiktighet. Höga krav ska ställas på alla aktörer och gälla lika oavsett sektor – dubbla måttstockar får inte tillämpas. Mänskliga rättigheter, fattiga människors behov och hållbarhet ska vara givna ledstjärnor för biståndspolitiken och inriktningen för Sida och Utrikesdepartementets alla verksamhetsområden.

I valmanifestet 2014 lovade vi att verka för “att återställa målet om att en procent av BNI ska avsättas till bistånd”. Men vad ska räknas som bistånd?

I opposition har vi ifrågasatt den borgerliga regeringens tolkning av de internationellt överenskomna OECD/DAC-reglerna för vad som kan kallas bistånd. Enligt OECD/DACs praxis är det möjligt att räkna en viss del av flyktingmottagandet som bistånd. Att avräkna så mycket som Sverige gör innebär dock att Migrationsverket blir Sveriges i särklass största mottagare av svenskt bistånd och att biståndet betalar cirka 90 procent av vårt flyktingmottagande.

OECD-länderna gör olika uttolkningar av regelverket och Sverige tillhör de länder som gör störst avräkningar enligt OECD. Några räknar bara dem som fått flyktingstatus, andra räknar bara dem som söker asyl. Sverige räknar båda och räknar fram kostnader enligt en schablon. Tyvärr fortsätter nu vår rödgröna regering på den inslagna vägen vi förra mandatperioden kritiserade.

I den rödgröna budgeten för 2015 skulle hela 21 procent eller 8,4 miljarder kronor tas från biståndsbudgeten för att finansiera svenska migrationskostnader. Det är nästan en fördubbling jämfört med året innan. Prognosen för 2016 pekar på ytterligare avsevärd ökning av migrationskostnaderna. Om regeringen inte ändrar politik riskerar även dessa kostnader att tas från biståndet.

Självklart ska vi fortsätta verka för att det ska bli lättare att få asyl i Sverige, men varför ska just världens fattiga betala de initiala kostnaderna? Dessa utsatta grupper måste sluta ställas emot varandra.

Ett bra bistånd kännetecknas av långsiktighet och förutsägbarhet. Miljontals människor drabbas nu när Sverige drar ner biståndet med 8,4 miljarder kronor. Risken är också att andra länder följer efter Sveriges exempel. Därför måste vi visa att Sverige som ett rikt land har råd med både en human flyktingpolitik och att klara biståndsmålet på 1 procent av BNI utan urholkning via avräkningar.

Vi yrkar på att Miljöpartiet kraftfullt ska verka för
att inga migrationskostnader ska finansieras genom biståndsbudgeten
att minst en procent av Sveriges BNI, utan avräkningar, avsätts till bistånd
att avräkningar från biståndsbudgeten ska börja minska snarast och nå noll senast år 2018

Pernilla Stålhammar
Göran Hådén
Valter Mutt
Annika Lillemets
Tomas Frejarö


%d bloggare gillar detta: